Sara Carlsson

Ponnytiden kommer jag ta tillvara på, men jag har liksom fått acceptera att Soccan och jag troligtvis inte hinner hoppa några topphöga klasser innan vår tid är över. Vi kanske kommer ut på någon, men vi kommer inte att få någon rutin på det liksom, för det är inte så himla lång tid kvar. Det är ingen idé att stressa, utan då är det bättre att bara ha kul och få upp självförtroendet på oss som ekipage igen.
Dock känns detta allt annat än bra, tyvärr. Jag har en fin ponny, det har jag och det är bara så otroligt synd att allt detta skulle hända. Jag vill inte vara kvar på lokal nivå. Inte för fem öre. Inte när jag vet att vi kan egentligen (om man bara hade kunnat spola tillbaka tiden, då hade vi haft längre tid och jag hade varit som jag är nu och ponnyn hade varit som hon var då, innan all pannkaka, då hade det varit bra) Men nu är läget ett annat. Ett läge som jag måste gilla, fast jag egentligen hatar det.
Det är inte lätt att kämpa på och inte ge upp, när man inte har någon som peppar och tror på en, förutom en själv.
Eller ännu värre, att folk tror att vi är bra och på gång, fast vi egentligen är på väg ner i ett svart hål, där det inte finns någon stege att ta sig upp med. Den enda vägen upp är att antingen få vingar och flyga, vilket är omöjligt, eller att gräva en tunnel med sina bara händer nerifrån hålet, ännu längre ner i marken och sedan upp, långsamt och smutsigt, utan att se något ljus framme vid målet. När man till slut når ljuset, har man blivit utmärglad och sliten, det finns alltså inte så lång tid kvar. Den lilla tiden man har kvar i ljuset blir man grymt tacksam för och den långa hårda vägen gav lön för mödan, även om den bra tiden bara varar en stund. När man kan resa sig upp igen från den långa trånga tunneln utan ljus, har man fått tjockare skinn på händerna av allt grävande, längre uthållig het och på så sätt starkare och bättre än innan man föll ner i det svarta hålet från början.

Men när ingen tror på en egentligen, så försvinner ens egna glöd. Till slut hamnar man i fällan, den onda cirkeln.
Och då kan det kännas bättre att pausa från verkligheten en stund. -Även om alla andra säger att man ger upp och bara struntar i allt.
Det är enligt mig bättre att istället för att fortsätta gräva sin egen grav, låta någon annan kasta ner ett lite fika och ett rep som ger nya krafter och lite hjälp på vägen att ta sig upp igen.

Hoppas ni förstår mina fina metaforer om man kan kalla det så.(?)
Jag började skriva inlägget i ett helt annat syfte, så tog bort de första meningarna, då jag kom in på ett sidospår.
Om ni inte förstår vad jag menar, släng en kommentar så kanske jag kan skriva något inlägg i klartext.
Jag är egentligen ingen person som sitter och skriver en massa meningslöst och överdrivet känslomässigt jox.

Jag skulle vilja skriva så mycket om allt, men det blir nog bara ett enda blurr som ni inte skulle se något sammanhang i.. (ungefär som detta, fast värre)